Ta makten över viltförvaltningen

Att älgen riskerar att hamna på rödlistan får ändå vara det yttersta beviset på att det behövs ett omtag i hur vi gör bedömningar inom naturvården och vad biologisk mångfald egentligen är. Det ställer även frågorna om våra skogsbruksmetoder på sin spets likväl som vilken roll i viltförvaltningen vi egentligen vill ha. Och förresten är äganderätten egentligen så viktig för skogsägaren? Det är framför allt i jaktmedia som rubrikerna om rödlistning tar plats. Nödropet letar sig ut i allmänmedia, skapar oro och kräver förklaringar. Att älgstammen krympt i framför allt i de södra delarna av landet betyder inte att den håller på att dö ut. Tvärtom börjar den närma sig den nivå där den ska vara efter explosionen vid trakthyggesbrukets debut för i runda slängar 50 år sedan.

Strävan efter en hållbar och sund älgförvaltning har varit lång. Alltför lång om du frågar tallen, aspen, sälgen, rönnen och eken. Apropå det här med biologisk mångfald. För när lövet kämpar för att komma över mulhöjd och gran sätts på tallmarker så skapas monotona skogar. Vi får en låg variation av arter i markerna vilket i sin tur leder till att andra hamnar rödlistan. Men vänta nu, det där börjar nästan låta som en argumentation för andra skogsbruksmetoder? Ja, alldeles riktigt.

Det är inte älgens fel att vi har enorma betesskador. Det är inte ens jägarnas fel. Det är trakthyggesbruket som bär ansvaret.

Det gäller att hålla tungan rätt i mun. För titta i debatten om skogsbruksmetoder så ser du företrädare för skogsägare argumenterar mot hyggesfritt eftersom det minskar älgstammen. Där slår vi knut på oss själva kan man säga. För nog är vi väl ändå alla för både trakthyggesbruk och minskade betesskador? 

Skulle just tro det. Denna extraordinära kombination kräver extraordinära förmågor av skogsägarna. Som förmågan att ta makten över viltförvaltningen. Fast det krävs egentligen inga superkrafter för att åstadkomma det. Öppningen finns där framför oss på pappret. Bokstavligen sitter den i rutorna i arrendekontraktet där det avgörs vem som företräder marken – den som äger den eller den som jagar på den.

Allt för ofta saknas arrendekontrakt, allt för ofta sätts krysset i jägarens ruta, allt för ofta representeras marken av jägaren vart än krysset satts. Det får mig att undra över hur viktig äganderätten egentligen är för skogsägaren? Vilka andra särintressen skulle skogsägaren kunna tänka sig att bli representerade av?